Fler av samma små föremål satt fast i skosnörena och längs sömmarna.
Mysteriet började klarna.
Senare visade jag några av dem för en person med god kunskap om växter.
Svaret kom direkt.
– Det där är nog kardborrar eller andra frön som sprids genom att haka fast på djur och människor.
Plötsligt föll allt på plats.
Många växter har utvecklat smarta sätt att sprida sina frön. I stället för att bara förlita sig på vind eller vatten producerar vissa arter små krokar eller hullingar som fäster vid päls, fjädrar – och kläder.
På så sätt kan fröna färdas långa sträckor från moderplantan och öka sina chanser att slå rot på en ny plats.
Med andra ord hade naturen använt mig som transportmedel.
Det som först verkade mystiskt och lite oroande visade sig vara en imponerande överlevnadsstrategi.
Det mest fascinerande är hur obemärkt det skedde.
Jag kände aldrig när fröna fastnade.
Jag märkte aldrig exakt när jag kom i kontakt med växten.
Men när jag kom hem var byxbenet fullt av små liftare.
Det är en påminnelse om att naturen ständigt arbetar omkring oss på sätt vi sällan lägger märke till. Växter är inte bara passiva delar av landskapet. Många har utvecklat avancerade mekanismer för att samspela med djur, människor och sin omgivning.
Ibland är dessa interaktioner så diskreta att vi inte upptäcker dem förrän långt senare.
Efter att ha tagit bort de sista fröna sparade jag faktiskt några stycken.
Inte för att de var farliga eller ovanliga.
Utan för att de påminde mig om hur snabbt något okänt kan kännas mystiskt.
I verkligheten var det inget märkligt alls.
Bara en växt som gjorde exakt det som miljontals år av evolution har format den att göra.
Sedan dess tittar jag lite extra noga när jag går genom högt gräs eller tät vegetation.
För ibland är de mest intressanta upptäckterna inte de vi letar efter.
Det är de som tyst fastnar på våra byxben och följer med oss hem.
