Det började som en helt vanlig promenad.
Inget ovanligt. Bara lite frisk luft, en stunds avkoppling och en chans att rensa tankarna. Vädret var behagligt, stigen torr och allt kändes helt normalt.
Åtminstone trodde jag det.
Någonstans längs vägen stannade jag till vid en gräsbevuxen del av stigen. Kanske tittade jag på telefonen. Kanske justerade jag skon. Jag tänkte inte närmare på det då.
När jag kom hem upptäckte jag däremot något märkligt.
Först var det bara en känsla av att något såg konstigt ut. Jag tittade ner på byxbenet och stannade upp.
Små mörka föremål satt fast över hela tyget.
Inte bara några få.
Dussintals.
Vissa satt tätt tillsammans, andra var mer utspridda. Först trodde jag att det var jordklumpar eller växtrester från promenaden.
Men ju närmare jag tittade, desto märkligare verkade de.
De låg inte bara ovanpå tyget.
De satt fast.
Jag borstade med handen över byxbenet och förväntade mig att de skulle falla av direkt.
Några gjorde det.
Många gjorde det inte.
Flera satt envist kvar, som om de hade krokat fast sig i fibrerna.
Då övergick nyfikenheten till förvirring.
– Vad är det här? frågade jag högt, trots att jag var ensam.
Jag gick närmare lampan för att se bättre.
Föremålen liknade frön, men inte några jag kände igen. Vissa var ovala, andra lätt böjda. Några såg nästan segmenterade ut.
